Författare: Klara Krantz
Elsa Jansson är ensam. Men det gör
inget, hon behöver ingen. Hon är författare i vardande och ett geni och då
behöver man inte andra människor. Genier kan bara komma nära andra genier och
eftersom det är så ont om genier får de ofta vara ensamma. Det gör inget.
Ingen mer än Elsa själv vet att hon är Elsa, författare och geni. För alla
andra är hon Elisabeth, ensam, tråkig, plugghäst. Att vara Elsa, författare och geni blir som ett skydd, en sköld, som gör att
inget kan skada henne. Hon säger det om och om igen som ett mantra inne i
huvudet och behöver inte bry sig om att ingen sitter med henne i klassrummet
eller i matsalen eller att hon inte har någon att vara med på rasterna utan
tvingas gå och gå och gå på gatorna runt skolan för att få tiden att gå.
Hennes klassföreståndare, den unge och
engagerade Anders, tycker att hon är begåvad men förstår inte varför hon måste
skolka så mycket. Han menar att hon slösar bort sina möjligheter och att hon
måste hålla betygen uppe så att hon kan komma in på det gymnasieprogram hon
vill gå. Elsa vet att hon inte ska gå på gymnasiet. Genier får inte plats där.
Men det berättar hon inte för någon.
Dessutom kan hon inte tänka sig terrorn
att tvingas gå i samma korridorer i tre år till som före detta bästisen Katrina.
Katrina som var allt och lite till för henne och som svek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar